Det gör ont ibland

Personligt

Den värsta känslan jag oftast känner är tomhet och ensamhet. Jag känner så många men ändå känner jag mig inte tillräcklig. Jag önskar att jag inte var så empatiskt och så mottaglig till känslor men jag har accepterat att det är en del av mig, jobbigt men sant. Jag bryr mig om väldigt många och jag säger inte att ingen finns där för mig utan det handlar nog mer om mig själv. Jag gråter hellre i tystnad än att visa det, jag är hellre arg och svag när ingen ser. Jag är tvungen att bygga upp en mur för min egna säkerhet då jag blivit sårad så många gånger. Många säger att jag är ytlig och helt fucked up men sanningen är den att jag är väldigt jordnära och mysig, bryr mig väldigt mycket om människor och jag vill allas bästa. Men jag kvävs inombords, jag kan inte andas. Har inga problem med att vara ensam men det hade känts skönt att veta att det alltid finns en axel att luta sig mot när man känner sig svag. Finns en del som säger att dom allltid finns där men jag känner mig inte tillräckligt bekväm för att öppna upp mig och just dom personerna jag vill ska lyssna blundar och det är det som gör ont.

Man är populär när det kommer till fest men sällan är det någon som verkligen frågar hur man mår eller vad man gör. Jag outar ingen och vill inte att någon ska ta åt sig men det är så jag känner. Jag finns alltid där så fort någon behöver mig och jag har mig själv att skylla men det är den jag är...hur ska jag ändra hela mig ? Är det så fel att älska och sprida kärlek ? Är det mig det är fel på eller är det mänskligheten rent generellt för jag fattar inte grejen. Men det finns människor till allt så vem är jag att döma ? Vissa är mer ego än andra och det är inget fel med det för man prioriterar det som är viktigt och vad som är viktigt för mig kanske inte är viktigt för någon annan eller tvärtom. Det är livets gång helt enkelt och det gäller att hitta sin soulmate, någon som är som en själv. Det är väldigt udda men det finns och ni som har det, var jävligt tacksamma.

För ett par år sedan var jag vän med någon som var väldigt nära mitt hjärta och vi var verkligen som piff och puff och jag kan sakna honom ibland faktiskt men enda sedan våran vänskap dog så har jag haft svårt att älska någon annan på det sättet jag älskade honom. Sist jag älskade en person på det sättet hängde ut mig framför hela Sverige och det är oförlåtligt. Lögn eller sanning man gör inte så mot någon man älskar. Personen må ha känt sig arg och sårad men då ringer man upp eller ta det privat, visst var jag lika grov men jag måste också försvara mig. Är inte långsiktig av mig men jag är bara trött på att bli huggen. Jag är långt ifrån perfekt men jag kan kommunicera. Man kan säga vad man vill om mig men är det något ingen kan ta ifrån mig så är det mitt hjärta, det är väldigt stort men ändå tomt.

Jag vet inte vart jag vill komma med detta inlägget egentligen för jag har väldigt mycket att vara tacksam över. Men även tacksamheten har sitt pris. Allt i livet är inte svart o vitt utan livet är som en våg och ibland väger känslor mer än något annat och det är något man får bearbeta tills den ena sidan av vågen väger lika mycket som den andra. Är inget känslomässigt vrak utan jag är bara en människa som bär på väldigt mycket känslor. Jag vill bli förstådd. Det är inte ofta jag natt bloggar men kände att jag behövde ventilera mig ta hand om er.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229

Liknande inlägg