Dom räddade mig

Personligt

Jag är väldigt osäker i mina känslor och det har gått så långt att jag ibland undrar om till och med dom är äkta. Det är jätte jobbigt att känna så som jag känner. Mina trust issues har aldrig varit värre än vad dom är nu, det är väldigt plågsamt. Det har gått så långt att när någon bara frågar ”hur mår du?” på ett sätt som känns konstigt så tror jag att den personen har någon agenda bakom. Bara någon skickar en smiley efter någon mening kan få mig att tänka i timmar ”menade hon/han sådär, vem är det som vill förstöra nu?” Förstår ni vad jag menar? Är verkligen ärrad för nu när jag skriver ut det så inser jag att det är värre än när det sitter i huvudet. Jag behöver terapi for sure och det är inget att skämmas över. Men är det så konstigt egentligen? Jag vill inte dra upp något här som på något sätt drar bort uppmärksamheten från det jag försöker komma fram till med mina tankar och känslor. Men alla mina känslor är i en stor jävla röra. Jag kommer ihåg när en person sa till mig ” Men Adel varför tror du att alla vill dig något illa, jag bryr mig om dig” jag hade ingenting att säga tillbaka utan jag blev helt tyst. Men det fick mig att tänka..ja vart ska man börja ? Varför tror jag det? Det finns hundra svar. Jag orkar inte gräva i mina känslor, jag orkar inte riva upp gamla sår, jag är trött trött trött trött trött och vill bara ha peace i mitt liv. Men det är svårt, väldigt svårt.

Ibland blundar jag och fanatiserar om att jag är på en plats i Sverige där det knappt bor människor. Jag har en hund och inga sociala medier. Det enda ljudet jag hör är naturen. Det är min gateaway när jag mår dåligt, jag visualiserar mig bort från verkligheten, det är mitt sett att fly, verkligheten gör för ont annars. Jag vet inte hur jag ska förklara det men jag känner att jag föddes i fel tid. Den som inte går i mina skor kommer aldrig förstå hur jag känner och även om du känner igen dig i det jag skriver så är vi fortfarande olika för den enda som kan vara jag är bara jag.

Det är många som säger ”flytta tillbaka till Malmö då?” Det är lättare sagt än gjort och det finns en anledning till varför jag inte vill ha något med den staden att göra, åker knappt dit längre. Dit åker jag endast när min mamma känner att hon saknar mig föööör mycket men annars är det längst ner i min prioriterings lista. Denna anledningen har inget med min familj att göra..ville bara påpeka det. Det spelar ingen roll vart jag bor det ändrar ingeting. Jag var borta från Stockholm från maj månad till augusti i år jag var till och med i ett annat land men det ändrade ingenting heller. Det finns inget i denna världen som kan ändra på hur jag har skadats mentalt av detta livet.

Jag måste vara stark för det är det enda valet jag har kvar men ju äldre jag blir ju mer förstår jag människor som väljer att ta sina egna liv. Allt dom behövde var kärlek. Sen kan jag inte tala inför alla men en person som konstant lider av att leva är en person som behöver se livet genom någon annan ögon. För jag vet själv hur det känns det är därför jag skriver det. Om det inte hade varit för mina barndomsvänner så hade jag inte levt än idag och det har jag nog aldrig sagt till någon men det är sant. Aldrig under alla mina år har dom fryst ut mig eller ens frågat mig om min sexuella läggning, aldrig har dom fått mig att känna mig annorlunda. Dom försvarade mig alltid bakom min rygg när någon försökte baktala mig och de sa ingenting för de ville inte göra mig ledsen. Malmö är en stad med extremt mycket trångsynta människor men ändå var jag alltid mig själv. Men jag hade dom, min trygga punkt. Det är det jag saknar kom jag precis fram till. Jag har ingen trygg punkt. En människa utan trygghet fungerar inte på samma sätt som en person som har det. Det har inget med självförtroende eller självkänsla att göra. Har du barn? En stöttande familj? Älskar du ditt jobb? Hade du tagit en kula för dina vänner ? Osv osv.. Det är en del av vad jag kallar för ”trygga punkter” vissa har inget av det där, vart ska dom ta vägen? Det är DÅ många människor väljer att avsluta sina liv.

Jag minns en gång, kommer ihåg det som om det vore igår. Jag var nog 13 år gammal. Hade en bästa vän som hette Kevin (han är en stor del till varför jag orkade) vi var på väg hem från skolan och vi diskuterade om något då sa jag ”bögar är äckliga” jag visste ju själv att jag var en och det var den perioden då jag började inse mer och mer om vem jag var. Men då sa han ” Adel så där kan du inte säga, hade du varit en hade jag inte brytt mig, du är min bästa vän” jag blev tyst och pratade om något helt annat men förstår ni vilken fin människa han var/är som sa det, i den åldern också.

Är så tacksam att jag hade mina vänner jag älskar vartenda en utav dom. Vi alla har kontakt lite från och till men ingen kommer någonsin att kunna ta deras plats för dom räddade mig❤️

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229