Det känns ganska så overkligt att vara här på sjukhuset för en gång i tiden var det jag som tog hand om människor och nu är det tvärtom. Är lite ledsen och arg att det har gått så pass långt att jag är så pass deprimerad att jag ständigt är medicinerad. Verkligheten gör mer ont när jag är klarvaken och ångesten bubblar inom mig på en sjuk nivå som inte är mänskligt! Men jag tror att alla problem från förr och nu har hunnit ikapp mig, jag som trodde att jag hade peace med mig själv, tss vad fel man kan ha
Passar på att blogga innan medicinen kickar in så jag skriver så fort jag bara kan haha. Men jag får se det från den ljusa sidan helt enkelt trots att det är svårt i dagsläget. Ligger ensam i den trånga sjukhus sängen och är ensam i mina tankar och dom är så många! Jag frågar mig själv hur jag hamnade här och varför. Kom fram slutsatsen att min kropp inte orkar mer och att jag behöver läkas av professionella människor. Trodde helt ärligt att jag skulle klara mig men kroppen bara la av och jag gick in i väggen helt enkelt. Jag är inte psykiskt sjuk eller lider av drug issues för den delen som vissa vill tro, utan jag är utbränd av all skada som någonsin har hänt mig! jag vet inte hur man bearbetar saker längre för jag blir alldeles för trött av att tänka.
